Lagstiftningsärenden i korthet

Tydligt ansvar

I den nya förordningen klargörs ansvarskriterierna och reglerna för att avgöra vilket medlemsland som har ansvaret för att pröva en asylansökan. Viktiga förändringar är bland annat följande: 

• Kortare tidsfrister för alla förfaranden (t.ex. inlämning av en framställan om återtagande inom två veckor efter en träff i Eurodac i stället för två månader), vilket bidrar till en snabbare och effektivare process för att fastställa vilket medlemsland som är ansvarigt.
• En skyldighet införs att ansöka om skydd i det första inreselandet och att stanna kvar där tills det har fastställts vilket medlemsland som är ansvarigt. Om sökanden inte efterlever denna skyldighet får det betydande konsekvenser, till exempel att endast grundläggande behov tillgodoses i stället för fullständiga mottagningsvillkor.
• Återtagandeförfarandet för att återsända en person från ett medlemsland till ett annat effektiviseras, till exempel genom att införa kortare tidsfrister och slopa överföringen av ansvar om meddelandet om återtagande inte skickas i tid.
• Skärpta familjekriterier, bland annat genom att
  • omfatta familjebildningar som uppkommit under transiteringen, innan sökandena anländer till EU,
  • införa en möjlighet att fastställa att ansvarigt medlemsland ska vara det medlemsland där sökanden har en familjemedlem som lagligen vistas med ett uppehållstillstånd för varaktigt bosatta som utfärdats i enlighet med EU:s regler,
  • införa en skyldighet att alltid prioritera familjerelaterade ärenden.
• Alla sökande garanteras kostnadsfri juridisk rådgivning.

Obligatorisk men flexibel solidaritet

Genom den nya förordningen införs en permanent, obligatorisk och behovsbaserad solidaritetsmekanism som ersätter dagens frivilliga tillfälliga lösningar. Denna nya mekanism kommer att fungera på följande sätt:

1. Senast den 15 oktober varje år kommer kommissionen att anta följande:

• En årlig rapport med en bedömning av migrationssituationen i EU och i alla EU-länder.
• Ett genomförandebeslut som fastställer om ett visst medlemsland är i) utsatt för migrationstryck, ii) riskerar att utsättas för migrationstryck under det kommande året, eller iii) står inför en betydande migrationssituation (en mindre allvarlig situation än migrationstryck, som tar hänsyn till den sammantagna effekten av årets och tidigare års inresor).
• Ett förslag till rådets genomförandeakt med det antal omfördelningar och ekonomiska solidaritetsbidrag som behövs för det kommande året.

2. Baserat på detta kommer rådet före årets slut att anta en genomförandeakt om inrättande av en solidaritetspool, som kommer att innehålla de särskilda utfästelser som varje medlemsland har gjort för varje typ av solidaritetsbidrag. Även om det är obligatoriskt för medlemsländerna att bidra till solidariteten kan de välja med vilken eller vilka typer av solidaritetsåtgärder de vill bidra till solidaritetspoolen:

• Omfördelning av personer som ansöker om internationellt skydd eller, om både det bidragande och det gynnade medlemslandet samtycker, av personer som beviljats internationellt skydd.
• Ekonomiska bidrag:
  • Till åtgärder i medlemsländerna.
  • Till åtgärder i eller avseende tredjeländer.
• Alternativa solidaritetsåtgärder (dvs. personal och icke-finansiellt bistånd).

Medlemsländer som står inför en ”betydande migrationssituation” kan begära nedsättning av sina solidaritetsbidrag. I stället för omfördelning kan medlemsländer som är föremål för sekundära förflyttningar erbjuda sig att, om vissa villkor är uppfyllda, i stället överta ansvaret för att pröva en ansökan som inlämnats av en sökande som redan befinner sig på deras territorium, vilket kommer att räknas som en form av solidaritet som kallas ”ansvarskompensationer”. Ansvarskompensationer blir obligatoriska om omfördelningsutfästelserna är otillräckliga.

Hela processen kommer att övervakas och stödjas av en EU-solidaritetssamordnare vid kommissionen.

De nya ansvarsreglerna skapar ett effektivare system för att 

• minska antalet sekundära förflyttningar, 
• utesluta möjligheten att överföra en person som utgör en säkerhetsrisk mellan medlemsländerna, 
• se till att de sökandes åtgärder inte leder till att ansvaret flyttas mellan medlemsländerna. 

De nya solidaritetsreglerna kommer å andra sidan att skapa ett obligatoriskt system som är både förutsägbart och flexibelt för att säkerställa att medlemsländerna inte lämnas i sticket när de utsätts för migrationstryck. 

De nya reglerna kommer att 

• göra ansvarssystemet och de sökandes rättigheter mer förutsägbara och öka de sökandes insikter i ärendet genom kostnadsfri juridisk rådgivning, 
• se till att familjeärenden prioriteras så att familjer förenas så tidigt som möjligt i asylprocessen, 
• möjliggöra snabbare och effektivare förfaranden för alla sökande. 

• Enklare och tydligare förfaranden, med rimliga tidsfrister för de sökande att ansluta sig till förfarandet och för att slutföra prövningen av ansökningarna.
• Strängare regler för att förhindra missbruk av systemet och sekundära förflyttningar, dvs. skyldigheten att ansöka i det första inreselandet: om en sökande vars ansökan har prövats i ett medlemsland avviker och ansöker i ett annat medlemsland kommer det medlemslandet att betrakta ansökan som en efterföljande ansökan.
• Rättssäkerhetsgarantier som skyddar de sökandes rättigheter. Det kan vara kostnadsfri juridisk rådgivning under det administrativa skedet av förfarandet, dvs. vägledning om det administrativa skedet av förfarandet, bland annat information om rättigheter och skyldigheter, hjälp med att lämna in en ansökan, information om hur man överklagar ett avslagsbeslut samt kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde under överklagandefasen om sökanden begär det.
• Ökat fokus på utsatta personer med särskilda behov.
• En obligatorisk förteckning över grunder där prövningen av en ansökan måste påskyndas.
• Tydligare regler för tillämpningen av grunder för att vägra pröva ansökan och för tillämpningen av begreppen säkert tredjeland och första asylland.
• Närmare kopplingar mellan asyl- och återvändandeprocesserna för att säkerställa att ett negativt asylbeslut utfärdas tillsammans med ett beslut om återvändande och att överklaganden av båda besluten handläggs inom samma tidsfrister.
• Ett obligatoriskt gränsförfarande för asyl på tolv veckor införs i alla medlemsländer i tre fall, när
  • sökanden avsiktligt har vilselett myndigheterna eller avsiktligt har förstört eller gjort sig av med en identitets- eller resehandling,
  • sökanden utgör en fara för den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen, eller
  • sökanden är medborgare i ett tredjeland där andelen beviljade beslut om internationellt skydd är 20 % eller lägre.
• Vid avslag på en ansökan i gränsförfarandet för asyl överförs tredjelandsmedborgaren till gränsförfarandet för återvändande som pågår i högst tolv veckor för att de som inte har rätt att vistas i EU snabbt ska kunna återvända.
• Den praktiska tillämpningen av gränsförfarandet är beroende av att medlemsländerna har tillräcklig kapacitet att behandla asylansökningar och återvändanden, dvs. har tillräcklig infrastruktur och utbildad personal för att behandla ett visst antal sökande. Tillräcklig kapacitet på unionsnivå fastställs till 30 000 och vad som är tillräcklig kapacitet på nationell nivå fastställer kommissionen vart tredje år genom en genomförandeakt.

• Det förhindrar missbruk genom att det fastställs tydliga skyldigheter för asylsökande att samarbeta med myndigheterna under hela förfarandet och genom att det införs strikta konsekvenser vid bristande efterlevnad. 
• Ett obligatoriskt gränsförfarande för asyl på tolv veckor införs i alla medlemsländer för att avgöra om ansökningarna är ogrundade eller otillåtliga. Medan ansökningarna prövas får sökandena stanna vid ett medlemslands gräns, men de har inte rätt att resa in på det medlemslandets territorium. Tillämpningen av gränsförfarandet är obligatorisk om en ansökan avslås i gränsförfarandet för asyl. Tredjelandsmedborgaren överförs till gränsförfarandet för återvändande som pågår under högst tolv veckor för att de som inte har rätt att vistas i EU snabbt ska kunna återvända.
• Medlemsländerna kan tillämpa begreppet säkert tredjeland och ha större klarhet över kriterierna för detta, dvs. under förutsättning att sökanden har en tillräcklig anknytning till det berörda tredjelandet. I samband med detta kommer medlemsländerna att kunna använda sig av både EU-förteckningar och nationella förteckningar. Medlemsländerna kommer också att kunna tillämpa detta begrepp individuellt, dvs. anse att ett tredjeland som inte finns med på EU-förteckningen eller den nationella förteckningen uppfyller kriterierna för att betraktas som ett säkert tredjeland i förhållande till en specifik sökande. 

Från och med den tidpunkt då ansökan görs anses en tredjelandsmedborgare eller en statslös person vara sökande om internationellt skydd och har rätt att stanna kvar i det ansvariga medlemslandet (vid gränsen om ansökan omfattas av gränsförfarandet eller inom territoriet om det påskyndade/ordinarie förfarandet tillämpas) tills ett beslut fattas.  

Sökandena kommer att skyddas i enlighet med internationell rätt, EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna och med full respekt för principen om non-refoulement.   

Kraftfulla skyddsåtgärder kommer att tillämpas för barn, däribland ensamkommande barn, enligt följande: 

• Barnets bästa är en vägledande princip som ska beaktas i alla steg i förfarandet. En bedömning av barnets bästa måste göras i enlighet med tillämpliga bestämmelser i direktivet om mottagningsvillkor. 
• Barn kommer, om det anses vara för deras bästa, att ges möjlighet till en personlig intervju (om tillåtlighet eller grunderna för ansökan) som genomförs på lämpligt sätt. 
• Ensamkommande barn ska bistås och företrädas av en tillfällig företrädare som ska hjälpa till med registrering, inlämning av ansökan, fingeravtryck och alla nödvändiga steg i förfarandet.  
• Företrädaren ska utses senast 15 arbetsdagar efter det att ansökan lämnades in. 
• Antalet ensamkommande barn per företrädare får vara högst 30, och max 50 vid oproportionerligt många ansökningar från ensamkommande barn. 
• En åldersbedömning ska göras i form av en tvärvetenskaplig bedömning, som bland annat omfattar en psykosocial bedömning. En läkarundersökning för att bedöma ett barns ålder ska endast genomföras som en sista utväg. 

Sökandena har rätt till en personlig intervju och rätt att rådgöra med en juridisk rådgivare eller annan rådgivare i alla skeden av processen. Sökandena har rätt att överklaga ett negativt asylbeslut och det återvändandebeslut som utfärdas samtidigt. Överklaganden av följande typer av beslut får inte någon automatisk suspensiv verkan (ingen automatisk rätt att stanna kvar): 

• Ett negativt beslut i fråga om grunden för ansökan som utfärdats i ett påskyndat förfarande eller gränsförfarande (utom om sökanden är ett ensamkommande barn).  
• Ett beslut om otillåtlighet (utom om skälet för avslag är principen om säkert tredjeland).
• Ett beslut om att avslå en ansökan såsom implicit återkallad.  
• Ett beslut om att återkalla internationellt skydd på någon av följande grunder: grunder för undantag (flyktingar), fara för säkerheten (flyktingar), en person döms för ett särskilt grovt brott och utgör en samhällsfara (flyktingar), grunder för undantag (subsidiärt skyddsbehövande). 

I sådana fall kan personen begära att få stanna kvar (tidsfristen för att lämna in en sådan begäran är minst fem dagar) eller så kan domstolen på eget initiativ fatta beslut i frågan. Personen får stanna kvar till dess att tidsfristen för att lämna in en sådan begäran har löpt ut eller, om personen har lämnat in en sådan begäran, till dess att domstolen har fattat ett beslut om detta. 

Fastställande av säkra tredjeländer på EU-nivå

Förordningen innehåller nödvändiga bestämmelser om de kriterier som ett tredjeland bör uppfylla för att anses vara säkert och regler för att upprätta och ändra en EU-förteckning över säkra tredjeländer, men det finns ingen sådan förteckning bifogad till förordningen. Förteckningen kan antas i ett senare skede genom en ändring av förordningen. Medlemsländerna kan fortsätta att föra nationella förteckningar parallellt, även efter det att EU-förteckningen har antagits. 

För att kunna betecknas som ett säkert tredjeland måste tredjeländer bland annat uppfylla följande kriterier: att en persons liv och frihet inte är hotade på grund av ras, religion, nationalitet osv., att det inte föreligger någon risk för allvarlig skada, att principen om non-refoulement följs, och att det finns en möjlighet att ansöka om och, om villkoren är uppfyllda, åtnjuta faktiskt skydd.  

De viktigaste skillnaderna mellan begreppet säkert tredjeland och begreppet säkert ursprungsland är följande: Med säkert tredjeland avses ett land som kan anses vara säkert för en sökande som inte är medborgare i det tredjelandet, medan det med säkert ursprungsland avses ett land som anses vara säkert för dess medborgare (eller tidigare stadigvarande bosatta när det gäller statslösa sökande).  

Förordningen ställer krav på ökad solidaritet och medger undantag under exceptionella omständigheter och under kortast möjliga tid. 

 Om en starkare solidaritet: 

• De utökade solidaritets- och stödåtgärderna kan vara omfördelningar, ekonomiska bidrag, alternativa solidaritetsåtgärder (t.ex. personal eller icke-finansiellt bistånd) eller en kombination av dessa åtgärder. 
• När dessa åtgärder inte är tillräckliga tillämpas så kallade ansvarskompensationer. Det innebär att det bidragande medlemslandet övertar ansvaret för sökande som redan befinner sig på dess territorium och som det krisdrabbade medlemslandet normalt ansvarar för.  
• Till skillnad från vad som gäller enligt förordningen om asyl- och migrationshantering måste bidragande medlemsländer i krissituationer stå för alla omfördelningar (solidaritet mellan människor) upp till 100 % av det omfördelningsbehov som fastställs i solidaritetsåtgärdsplanen.  
• I en krissituation kan de bidragande medlemsländerna därför behöva ta ansvar för att pröva ansökningar om internationellt skydd utöver sin rättvisa andel. I så fall kommer dessa medlemsländer att kunna dra av denna extra del från framtida solidaritetsbidrag.  

Om undantag: 

Medlemsländer som befinner sig i en krissituation, inklusive instrumentalisering eller force majeure, får göra undantag från vissa regler i asylregelverket, bland annat följande:  

• Förlängda tidsfrister för registrering av ansökningar om internationellt skydd till fyra veckor från det att de lämnas in. Förlängt gränsförfarande (från 12 till högst 18 veckor).  
• Förlängda tidsfrister för regler om fastställande av ansvarigt medlemsland (endast i krissituationer, vid massankomst och vid force majeure). Detta innebär till exempel att tidsfristen för att lämna in en framställan om övertagande förlängs från en eller två månader till fyra månader från den dag då ansökan registrerades.     
• Undantag från tillämpningen av gränsförfarandet och ett utvidgat tillämpningsområde för gränsförfarandet, beroende på situationen.  

Medlemsländerna ges befogenhet att vidta åtgärder vid krissituationer, instrumentalisering och force majeure och migrations- och asylsystemen görs mer motståndskraftiga genom att 

• stärka solidaritetsramen genom att säkerställa att alla solidaritetsbehov i det eller de berörda medlemsländerna tillgodoses, 
• medge en rad undantag från de ordinarie reglerna, beroende på situationen.  

De nya reglerna bevarar rätten att få tillgång till asylförfarandet och säkerställer respekten för de grundläggande rättigheterna, bland annat genom skyddsåtgärder som garanterar att åtgärderna kommer att bedömas av kommissionen, godkännas av rådet och endast tillämpas under exceptionella omständigheter och bara under den tid och i den utsträckning som krävs. Kommissionen kommer att särskilt att titta på om grundläggande rättigheter och humanitära normer efterlevs, om åtgärderna är nödvändiga och proportionella samt om situationen kvarstår. 

Ansökningar från utsatta grupper, såsom ensamkommande barn, gravida kvinnor och familjer med små barn, kommer att prioriteras. Vid instrumentalisering, där gränsförfarandet kan tillämpas på alla sökande, kommer barn under tolv år, familjemedlemmar och personer med särskilda förfarandebehov eller särskilda mottagningsbehov att redan från början undantas från gränsförfarandet. Om ett förfarande redan har inletts så bör förfarandet upphöra att tillämpas på dem så snart en individuell bedömning visar att deras ansökningar sannolikt är välgrundade.  

• I framtiden kommer Eurodac att göra det möjligt att räkna inte bara ansökningar utan även sökande. Fler typer av uppgifter kommer att registreras (inte bara fingeravtryck utan även ansiktsbild, identitetsuppgifter, kopior av identitets- och resehandlingar). 
• Lagringsperioden för vissa typer av uppgifter kommer att förlängas till fem år, medan lagringsperioden för uppgifter om sökande kommer att förbli tio år.  Databasen kommer att innehålla uppgifter om personer som landsatts efter sök- och räddningsinsatser, gripits efter att de olagligen passerat den yttre gränsen eller befunnits olagligen uppehålla sig på ett medlemslands territorium, samt om vidarebosatta personer och personer som beviljats tillfälligt skydd. 

Om ökade säkerhetsgarantier:  

• Systemet kommer nu även att omfatta uppgifter om barn från och med sex års ålder. På så sätt kan myndigheterna identifiera barn om de skiljs från sina familjer och skydda dem som är sårbara från att bli föremål för människohandel och utnyttjande. 
• Systemet kommer också att ge möjlighet att flagga en person som reser in i EU och som utgör ett hot mot den inre säkerheten, med förbehåll för starka dataskyddsgarantier.

De nya reglerna kommer att underlätta identifieringen av personer, göra det lättare att hålla reda på dubbla ansökningar och öka medlemsländernas förmåga att förhindra sekundära förflyttningar (otillåtna förflyttningar av personer som ansöker om internationellt skydd från ankomstmedlemslandet till ett annat medlemsland) och tillämpa lämpliga förfaranderegler när säkerhetsproblem identifieras.  

Skyddsbehövande personer kommer att gynnas av snabbare asyl- och vidarebosättningsförfaranden. Dessutom kommer utsatta kategorier, däribland ensamkommande barn, att gynnas av att de identifieras och därmed löper mindre risk att utnyttjas eller bli föremål för människohandel. 

Förordningen täpper till en lucka i den befintliga ramen genom att säkerställa följande: 

• Enhetliga hälso-, identitets- och säkerhetskontroller av migranter som olagligen passerar EU:s yttre gränser.
• Screeningen måste slutföras inom en begränsad tidsram: sju dagar för screening vid de yttre gränserna och tre dagar för screening av personer som grips inom territoriet.   
• Snabb hänvisning till rätt förfarande (gränsförfarandet för asyl, det reguljära asylförfarandet eller gränsförfarandet för återvändande). 
• Oberoende övervakning av respekten för de grundläggande rättigheterna vid screening och under gränsförfaranden.

De nya reglerna kommer att spela en nyckelroll när det gäller att 

• säkra de yttre gränserna och förbättra hanteringen av irreguljära inresor på EU-nivå, 
• införa en harmoniserad skyldighet för alla medlemsländer att identifiera och kontrollera irreguljära migranter som därigenom ersätter dagens skillnader i nationell praxis, 
• se till att de första inreseländerna utför de kontroller som krävs, 
• öka säkerheten inom Schengenområdet genom att se till att irreguljära migranter och asylsökande som utgör ett hot mot EU:s inre säkerhet identifieras, 
• hantera risker för folkhälsan genom noggranna kontroller.

Irreguljära migranter och asylsökande kommer att gynnas av screeningförordningen på följande sätt: 

• De obligatoriska hälso- och sårbarhetskontrollerna kommer att säkerställa att de som behöver omedelbar vård samt minderåriga och utsatta personer identifieras i ett tidigt skede, att de så snabbt som möjligt gynnas av de regler som skyddar dem, och att de får det stöd de behöver. 
• Screeningen kommer att bidra till att göra processerna snabbare och effektivare. 
• Den nya oberoende övervakningsmekanismen kommer att öka insynen och ansvarsskyldigheten under screeningen, samtidigt som respekten för de grundläggande rättigheterna främjas.   

Skyddsgrundsförordningen kommer att stärka och harmonisera kriterierna för att beviljas internationellt skydd och de rättigheter som är förenade med detta genom följande: 

Främja bättre samstämmighet mellan asylpraxis och asylbeslut genom att 

• kräva att medlemsländerna ska bedöma om det finns ett internt skyddsalternativ (säkert område i ursprungslandet) och att de inte beviljar flyktingstatus i sådana fall, 
• kräva att medlemsländerna återkallar en persons internationella skyddsstatus när personen utgör en samhällsfara eller säkerhetsrisk, 
• kräva att medlemsländerna ska ta hänsyn till Europeiska unionens asylbyrås (EUAA) aktuella vägledning om ursprungsländer när de prövar och granskar ansökningar. 

Klargöra vilka rättigheter och skyldigheter personer som beviljats internationellt skydd har genom att 

• tillhandahålla harmoniserad information till personer som beviljats internationellt skydd,
• kräva att uppehållstillstånd ska utfärdas inom 90 dagar i ett harmoniserat format,   
• ge medlemsländerna möjlighet att ställa som villkor för tillgång till socialt stöd att den person som beviljats internationellt skydd faktiskt deltar i integrationsåtgärder, 
• stärka ensamkommande barns rättigheter när det gäller tillhandahållandet av information på ett barnvänligt sätt och kraven på förmyndarna, 
• klargöra att det är tillåtet att tillämpa en nationell humanitär status, förutsatt att den endast beviljas personer som inte omfattas av skyddsgrundsförordningens tillämpningsområde. 

De nya reglerna kommer att 

• motverka sekundära förflyttningar av personer som beviljats internationellt skydd, 
• säkerställa att personer som ansöker om internationellt skydd styrker sina ansökningar med alla relevanta uppgifter,  
• öka konvergensen i andelen godkända asylansökningar i medlemsländerna och ytterligare harmonisera kriterierna för att bevilja internationellt skydd,
• ge incitament till integration. 

Personer som beviljats internationellt stöd kommer att få 

• en tydlig minimimängd information som ska lämnas enligt en mall i en bilaga till förordningen, 
• snabbare tillgång till uppehållstillstånd och kontinuitet mellan förnyelser,
• stärkta rättigheter för ensamkommande barn, 
• tydligare rättigheter och skyldigheter i fråga om sysselsättning, sociala förmåner, hälso- och sjukvård, utbildning, integration osv.

• Det uppgraderade direktivet innebär en ytterligare harmonisering av standarderna för bistånd i EU och ålägger medlemsländerna en skyldighet att garantera dessa standarder. Medlemsländerna måste också utarbeta en beredskapsplan vid ett oproportionellt stort antal inresor. 
• Det stärker skyddsåtgärderna och garantierna för personer med särskilda mottagningsbehov, däribland barn. Flexibilitet och effektivitet i förvaltningen av mottagningssystemen införs också tillsammans med ett ökat integrationsstöd för asylsökande.  
• För att förhindra sekundära förflyttningar kommer medlemsländerna inte att kunna tillhandahålla materiella mottagningsvillkor när en sökande påträffas i ett annat medlemsland än det som är ansvarigt.  

 Harmoniserade standarder 

• De nya reglerna kommer att säkerställa lämpliga standarder i hela EU genom att ålägga medlemsländerna att beakta Europeiska unionens asylbyrås indikatorer och vägledning om mottagande, säkerställa tillräcklig kapacitet och upprätta beredskapsplaner.  

 Stärkta skyddsåtgärder och garantier för asylsökande 

• Bedömningen av särskilda mottagningsbehov måste slutföras inom 30 dagar (till skillnad från en rimlig tid i den nuvarande texten) och personer som varit utsatta för tortyr och våld måste få tillgång till vård så snart som möjligt.  
• Förvar bör inte användas om det äventyrar de sökandes fysiska och psykiska hälsa. Barn bör i regel inte hållas i förvar och kommer att gynnas av ökat skydd, bland annat en snabbare tillgång till utbildning och utsedda företrädare för ensamkommande barn.  

 Ökad flexibilitet och integrationsprocesser  

• De nya reglerna ger medlemsländerna större flexibilitet att placera asylsökande i olika inkvartering och geografiska områden, och ger också möjlighet att begränsa den fria rörligheten. Asylsökande kommer senast sex månader efter det att deras ansökan har registrerats att ha tillträde till arbetsmarknaden och medlemsländerna uppmanas att särskilt ge sökande som bedöms ha en välgrundad ansökan tidigare tillträde. Medlemsländerna måste se till att asylsökande har tillgång till språkundervisning, medborgarutbildning eller yrkesutbildning. 

Medlemsländerna kommer att gynnas av större flexibilitet och fler möjligheter att organisera sina mottagningssystem på ett lämpligt och effektivt sätt och därmed vara bättre förberedda om deras asylsystem utsätts för tryck. 

Asylsökande, inklusive minderåriga, kommer att ha en rimlig levnadsstandard i alla medlemsländer, och snabbare och stärkta skyddsåtgärder och garantier samt tillgång till arbete och utbildning. 

• De nya reglerna skapar en gemensam och harmoniserad strategi för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl, med gemensamma förfaranden. Detta kommer att göra det möjligt för EU att tala med en röst och hjälpa till att öka unionens bidrag till internationell vidarebosättning.  

 Gemensam politik och gemensamma förfaranden 

• Genom den nya lagen införs ett enhetligt förfarande för vidarebosättning och inresor av humanitära skäl, vilket minskar de nuvarande skillnaderna i nationell praxis och ökar effektiviteten. 
• Enligt den ska rådet på grundval av ett förslag från kommissionen anta en tvåårig unionsplan. Europaparlamentet ska informeras under processen. Unionsplanen ska innehålla uppgifter om det totala antalet skyddsbehövande personer som ska beviljas inresa till EU. Den ska också innehålla uppgifter om varje medlemslands bidrag och om EU:s geografiska prioriteringar av länder utanför EU från vilka inresa ska ske. 

 Stärkta partnerskap med länder utanför EU 

• Unionsramen kommer att bidra till att stärka EU:s partnerskap med länder utanför EU, bland annat genom att visa global solidaritet med länder som tar emot stora flyktinggrupper. 
• Förordningen kommer att öka unionens bidrag till internationella initiativ för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl, i samverkan med andra länders åtaganden.  

• Unionsramen utgör en tydlig ram för vidarebosättning och inresa till medlemsländerna av humanitära skäl. Gemensamma förfaranden införs och handläggningen av ärenden på fältet blir mer förutsägbar och effektiv.  
• Medlemsländernas frivilliga insatser kommer att stödjas genom lämplig finansiering från EU:s budget.  
• Medlemsländerna kommer att kunna ta emot flyktingar genom system för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl även utanför unionsplanen.

• Unionsramen bidrar till att skapa fler säkra och lagliga vägar till EU för de mest utsatta flyktingarna.  
• För inresor enligt unionsplanen fastställs tydliga och harmoniserade förfaranden, bland annat i fråga om tidsfrister och information, för att öka insynen och effektivisera processen.